Idag opereras han, min bror. På T h o r a x-kliniken i Göteborg, samma klinik där han satt med vår pappa för 31 år sedan. Jag kan bara försöka föreställa mig hur jobbigt han tycker att det är, men jag vet vad han tänker. Det vet vi alla. För vår far kunde dom inte göra nånting åt. Bara långsamt skaka på sina huvuden och sen sy ihop honom igen, precis som han var. Det var överallt...
Han var så glad när han vaknade upp. Han trodde att han köpt sig tid, några år till. Hoppet fick ny kraft för några minuter. Men sen... När dom talade om för honom att dom bara hade öppnat och stängt... Läkaren gav honom 8 veckor. "Jag tror omkring 2 månader. Max. Tyvärr. Men mirakel kan ske, det vet man aldrig." Vilken sorg... Brorsan satt ijämte. "Kämpa farsan, kämpa!" Det var den 15e april.
Han kämpade till jul. Ingen trodde sina ögon. Utom jag, som inte visste någonting alls. Men nu vet vi var vår envishet kommer ifrån.
Jag förstår hur min bror avskyr den kliniken, jag förstår hur rädd han är. Men idag kommer det att gå bra! Det är inte 1981, förutsättningarna är inte dom samma. I min tanke håller jag hans hand. Idag blir det inte mycket gjort.
Kämpa brorsan, kämpa.