När jag kom hem satt jag still och stirrade jag rakt fram i en timma. Ingenting riktigt når fram till mig idag. Som att hälla vatten på en gås. Vid två olika tillfällen har jag pratat ca 3 min med Velpelle. Och inte under något av dessa kvalitétssamtal hann han komma fram till sitt ärende. (vi hade inte tid, det bröts, det bröts igen...) Och jag ligger inte sömnlös längre. Jag börjar inse att den där människan han först var, som jag föll så pladask för - nog egentligen inte finns. Sorgligt, onödigt men tyvärr sant. Och då är det inte så svårt att fortfarande känna sig som en gås... För jag är föga intresserad av nån som är 41 år men inte har bättre ordning på sitt liv än vad den här muppen har. Tragiskt med människor som inte förstår vad dom gör sin omgivning eller hur dom upplevs. Jag släpper. Det rinner av mig.
Så när smset kom från Kajsis att hon var i Bryd men hade glömt sina fotbollsdojjor, var jag inte sen att ta chansen att få åka dit. Det är något speciellt med 4 fotbollsplaner fyllda av ungdomsaktivitet, bekanta tränaransikten, föräldrar som kikar på en u17-match och doften från kaffe och korv i kiosken. Det gör mig lugn, ger mig känslan av hem. Så jag släppte allt och åkte dit med skorna och sen stannade jag kvar på träningen och kikade växelvis på matchen. Så himla mycket glädje det finns i en idrottsförening! Den lägger sig som bommull kring hjärtat.
Och tjejerna kom en efter en och talade om att jag var saknad. Jag blev alldeles rörd, gu va jag saknar dom .
"Du MÅSTE följa med till Laxa! Annars blir det ju inte lika kuuul!" sa världens goaste målis.
Ev hade jag tänkt att följa med som förälder nån dag... Men jag minns hur det var ett trist pendlande mellan Helsingborg och Halmstad förra året. Hm... När träningen gick mot sitt slut hade Stefan och Putte övertalat mig att åka med som tränare och bo med tjejerna på anläggningen. Göta Petter. Säg inget till Kajsa, hon kommer bli galen. Dubbel-hm... Men jag tänker: Va faan ska jag annars göra på min semester? Sitta ensam i en stuga och glo? Nää... Jag kan lika gärna vara med på cupen. Då får jag åtminstone träffa lite folk.
Av broderns elände vet jag inte mer innan imorgon. Det blev uppskjutet tills imon och dagen har enbart bestått av förberedelser. Imorgon kväll borde vi veta vad han har i sin lunga. Om det är nåt som är "aktivt" eller inte... Det är hemskt att inte veta. Det är hemskt att vänta. Jag hoppas att dom pumpar i honom lugnande. Ingen borde få vara med om det som han går igenom.
Sista 20 av träningen fick våra tjejer kolla på U17 som är det lag dom själva hoppa ut och in i, då och då... Som ni ser satt dom så fint och väluppfostrat och bara tittade i rent utbildningssyfte.
Den som har ögon i ryggen ser även från detta håll.
Nej, hon har inte DAMP. Jag tror inte det i alla fall.
Saknar dom. <3