Lilla mamman förgyllde min förmiddag med extremt tunga nyheter. Det finns sjukdom i familjen. Men det är segt virke i den päjken, det behöver inte gå åt pepparn. Jag nästan skällde ut mor min när jag hörde hur ledsen och orolig hon var.
- NU TÄNKER DU POSITIVT! DET ÄR FÖR SCHÖEN 2012! DET ÄR INTE SOM PÅ PAPPAS TID, DOM KAN FIXA SÅNT HÄR IDAG!!!
Sen kände jag att jag bara var tvungen att göra vad som helst för att få henne att sluta gråta. Så jag fortsatte gapa:
- VET DU VAD? JAG KANSKE HAR TRÄFFAT EN KILLE!
Då blev det annat ljud i skällan och jag blev tvingad att detaljerat berätta en något förskönad historia om Målarpelle och hur vi träffades. Ångrade mig genast, för nu kommer hon fråga om det varenda vecka i all evighet. Så om det inte blir nåt av det här kommer jag få lida dubbelt när det ska ältas var och varannan dag. Sen la vi på och jag bröt ihop på kökssoffan... Jag stod bara inte ut med att höra mamma ledsen, det finns inget som får mig att må så dåligt på jorden. Jag höll masken så länge det krävdes, men sen har tårarna har runnit på mig hela dan. En tumör i lungan skojar man inte bort.
Varför kan man aldrig få vara riktigt glad? Våran släkt är så liten, så liten. Jag vill ha kvar dom som är kvar...
Gav mig på mitt egna målarprojekt. Lilla skåpet från 1944. Gick såklart åt helvete direkt, så nu har jag förstört det. Nåt brunt jävla elände kryper ur träet efter varje strykning. Precis som när man målar nåt som är betsat. Hatar när det blir så! (ja, jag målade uterummet i stugan 6 gånger...) Efter 2 strykningar med min favvisfärg som jag alltid använder (Beckers) står ett flammigt missfoster i mitt vardagsrum. Önskar att jag hade behållit det som det var istället. Ont i foten har jag med! För många h på betonggolv de senaste dagarna. Inkl idag, trots asics-skorna inomhus hela dan. Eländes elände.
Jag är värd kvällen nu... Ev blir jag fyllechaffis inatt när Målarpelle har gjort färdigt stan. :) Tänk att man kan hoppas på att få gå upp mitt i natten och köra fulla karlar. Jepp. I'm loosing it...
