Här är spöklikt tyst... Lill-Kajs som nu varit här i tre veckor stack till pappsen igår. (Galet vad man vänjer sig) Emme stack dit idag. Men jag då? Ska jag vara ensam kvar här? Verkar jäkligt orättvist tycker jag.
Imon är en helt ny vanlig och trivsam dag i mitt fantastiska vardagsliv. En sån dag ser nuförtiden ut så här:
Gå upp kl sex.
Hitta bilen.
Kör till dagens arbetsplats.
Sälj.
Sitt i möten.
Sälj mer.
Förlora ett par affärer till en horkonkurrent.
Rädda upp genom att vinna ett par andra.
Gå en match med äldrevården. (inte den allmänna, den egna...)
Sitt i obegripliga samtal med hon som en gång var min mor.
Med vårdcentralen.
Kommunen.
Brodern.
Systern.
Få spelet på gubbjäveln.
Gapa och skäll.
Hota och lipa.
Böna och be.
Lirka och locka.
Förlora.
Börja om.
Jag ska aldrig ge upp.
Gonatt.
Men jag har i alla fall köpt mig lite lycka idag. Den var gjord för det fönstret. #visstejagväl
