Jaha. Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Eller aldrig. Eller ibland har man bara inte tänkt alls. Jag vet inte vilket som är värst.
Jag skulle gjort väldigt mycket saker den här helgen, men jag har inte fått gjort ett skit. (nu ska vi inte överdriva, jag har ju målat en hylla. det tog 10 min...) Om man inte räknar elände som hårt arbete? I så fall ger jag mig själv en ordentlig klapp på axeln.
Så varför inte fortsätta att förstöra lediga dagar ordentligt när man kan checka av alla sorger och bekymmer på en och samma helg? Jag tyckte att det var lika bra att riva av skiten så det var gjort. Började dagen med att säga hejdå till nån som jag absolut inte ville säga hejdå till. Men som är noll hälsosam för mig och därför inte kvalar in i det här livet som jag försöker bygga - där det finns en tanke om att jag ska må bra istället för att förstöra för mig själv. Det gjorde mycket ondare än jag hade räknat med. (såklart) Han blev nog lika förvånad som jag. Jag är ledsen nu, men jag kommer igen. Det gör jag alltid.
Sen rundade jag just av med ett 1,5 timma långt telefonsamtal med grannarna hemma på landet hos min lilla mamsing, för dom ringde och undrade vad i helvete som står på? Vad som hänt med min mamma som numera beter sig som en dålig parodi av ett psykfall? Och när jag ska ta tag i skiten? Och vad f-n som har hänt med gubben som plötsligt är uppe och går (han har legat i en soffa i 15 år och varit så dålig, så dålig) och skäller ut allt från snöskottarna till Teliateknikerna som är där och fixar med kablar.
"Det var den värsta och elakaste jävla gubbe jag nånsin stött på" sa teknikern när han hukandes klev in till grannen efter att han försökt installera sina prylar utan att röra en enda pinal hos di gamle. Ägnade nästan lika lång tid åt att förklara mina återvändsgränder... Dock utan någon större framgång mer än att dom begrep att det inte kommer bli lätt för mig att genomföra det som behövs.
Jag är megasladdis. Min syster är sjuk och kan inte ta hand om sig själv sen 20 år tillbaka. Min bror har sitt och är dessutom både sjuk och deprimerad sen ett antal år. Jag har alltid vetat att det blir jag som kommer få ta hand om skiten en dag. Det är visst nu. Och ja, jag säger "skiten" för att det är ingen som vill ha hjälp eller tänker låta sig hjälpas. Det är heller ingen som tänker hjälpa mig. Sug på den.
Men vad är väl en bal på slottet? Jag tänker kasta mig in i en vecka som i normala fall skulle varit superkul. Ny minimässa-turné med galningarna i V e n t - N y t t som dessutom börjar i min favvostad Sthlm på tisdag morgon. Jag ska vinna vm i socialt umgänge och träffa både gamla klasskompisar och gamla arbetskollegor på kvällarna. Detta samtidigt som jag ska se efter min lilla femtonåring som har sportlov men inte ville följa med pappsen och övriga ligan till fjällen, utan istället stannade hemma hos mig. (som inte ska vara hemma) Men det löser sig, det gör det alltid. På lördag rundar jag av veckan med en käck liten inflyttningsfest. Jag kan bara just i detta nu inte frambringa glädjen i kommande ståhej.
Vilken toppenehelg. Vilken toppensöndag! Jag kom just dessutom på att jag inte har ätit nånting mer än frukost idag? Är det möjligt? Vad är klockan? Inte f-n är det nån idé att äta nånting nu? När jag har tagit reda på vart mitt barn håller hus och om hon behöver håvas in tänker jag bara dra täcket över huvudet tills allt blir förlåtande kolsvart istället.
Jag längtar tills imorgon. Då ska jag käka lunch på Sjön och sen åka till Stockholm och begrava mig i arbete och roliga människor. Jag tänker fly från verkligheten en hel vecka innan jag tar tag i´t igen. En dag i taget bara, så blir det nog roligt ändå. Sen ska jag göra ett ordentligt röj. Sen ska jag bli sådär fånigt lycklig över absolut ingenting igen. SÅ DÄ SÅ!!!