Nämen jag får nog vara nöjd. Bara lagliga aktiviter och jag har blivit både påhejad och godkänd av min fan-club i Borås. Inte för att jag någonsin skulle fråga dom om lov, (kanske bara lite nån enstaka gång) men det känns ju skönt att vara dom till lags för en gångs skull.
Veckans fundering om livet:
Det är tortyr att bli påmind. Allt är så förbannat mycket enklare om man slipper bli påmind om saker som man inte har, men som man väldigt gärna skulle vilja ha. Det är mycket bättre att harva runt nere på dikesbotten (helst med skygglappar oxå) för jämnan -utan att veta om nåt annat, för då tänker man ju lixom inte på hur det skulle kunna vara där uppe på vägen. Det är bara när man får komma upp och känna på torr mark under fötterna en stund, som man inser hur otroligt behagligt livet skulle kunna vara om man fick knata omkring där istället. Nån som hajade nåt av det? Brandspjäll...
Nähä? Om jag skulle ta och knoppla mig iväg och hämta min bil som fortfarande står parkerad utanför hotellet sen i fredags? (blev inte så många mil i helgen...) Emme borde snart vara på ingång, hon drog till Linköping i fredags och kommer väl hem med bussen som ett utsketet päron vad det lider. Kajsa trillade nyss in efter nattens bravader på bortaplan och sitter nu och sjunger och pluggar (märklig kombo) på övervåningen. Själv funderar över om jag kanske inte kommer överleva en vecka till i alla fall? Jo, jag tror nog nästan det. Det blir inte roligt men jag ska inte ge upp.
Blä.
PS, Nu har även jag sett gårdagens Mello. Vresiga Sylthammar måste väl ändå varit den lägligaste kissepausen under hela kvällen?