Kanhända är det därför min enda plan för veckan gick i stöpet? Jag är helt enkelt för bra på att styra åpp étt? För jag åkte till Sthlm med ett enda löfte till mig själv - och det var att inte komma hem därifrån som ny medlem i ledningsgruppen för V e n t - N y t t. Det där har jag helt enkelt bara inte tid med! Det var jag åtminstone fullständigt överrens med mig själv om. Så när det var dags för val på mötet efter mässan igår em - tittade jag stenhårt ner i bordet. Verkligen det stenhårdaste jag kunde. Hjälpte inte. Nån clever man tyckte: "Vi måste ju absolut ha in lite kvinlig fägring i den här styrgruppen, om inte minst så förjämnstäldhetens skull!" Ja, då var det ju visst inte så många att välja på... Skåne-Nina tittade inte bara ner i bordet, hon hade lägligt lämnat rummet. (sen fanns det inga fler utan snopp) Så vad gör man? Kan inte hjälpa att jag föll för det smicker som sedan östes över mig. Så är det när man är svältfödd. Så tillslut hörde jag mig själv lova 12 företags representanter att jag kunde hjälpa till med lite piff ifall det behövdes nån gång... Typ lite blommor i fönstren och så... om det är risiga lokaler här och var. Och dom bedyrade skrattandes att det var det enda som krävdes. Fan oxå. Nu ryker jag på att driva den där skiten oxå. "Lycka till med det" så mr Boss när nyheten försiktigt nådde honom idag.
Dagens reflektioner i övrigt:
...om olika skeden i livet. Gårdagens middag utspelade sig i ett hem där en alldeles splirrans småbarnsfamilj huserar allt vad dom orkar. Dvs att dom gör allt som en småbarnsfamilj som nyss flyttat in i ett hus gör. Såsom renoverar överallt samtidigt ("vi ska bara flytta köket därifrån till andra sidan huset") och river även upp det som går i trägårn lite vid sidan av, plockar ut allt som ligger i garaget för där skulle man kunna ha bilen fast nu blev det visst en meter snö och hoppsan då gick det inte att komma dit på infarten och nu så lagar vi mat samtidigt som vi stryker skjortan tills imon och idag blir det lamm-korv fast sonen har bestämt sig att aldrig mer äta nåt som har varit ett djur och under tiden hoppar lilla 2,5-åriga dottern i soffan med en leverpastejsmacka samtidigt som hon skriker: Ebiiils bappa är aaaajjj. (emils pappa är arg. I Lönneberga alltså...) Underbara människor. Många skratt. Tycker mycket om dom. Men mest av allt tycker jag om mina barn som blir 16 och 18 i år och min lilla hyreslägenhet utan bulgur som fastnar under strumporna när man går på golvet.
...om människor. Olika människor får mig att beté mig olika. Och bemöta dom olika... Det är märkligt så mesig jag blir med vissa personer. Och hur tuff jag kan vara bland andra. Men nu vet jag åtminstone om det. Och jobbar hårt med att vara rättvis. Det är svårt...
...om träd. Samma träd kan se väldigt olika ut. Ett ensamt träd på ett fält är maffigt, ståtligt och mäktigt. Det återspeglar så mycket, det ger kraft och inspirerar. På våren kan det vara sprudlande, på sommaren varmt och om hösten magiskt. Jag har ett sådant träd i Skåne och ett i Östergötland... Finaste O d d b i r d s-Anna raporterar alltid hur "The tree" ser ut för dagen i Ö-götland när hon åker förbi. Så jag kallar det för "Annas träd" och tänker oxå därmed alltid på henne när jag passerar. Idag var oxå jag tvungen att rapportera till Anna hur det såg ut. För idag såg det ut precis så som det känns inuti mig.
Jag lånar Annas träd idag.
Tomt...
