Det är omöjligt att vara omtyckt av alla. Ja, jag vet att det kanske inte är världens nyhetsbomb. Men för mig är det faktiskt lite så. För jag har alltid tänkt att jag inte vill stöta mig med nån för då har jag ryggen fri. Men tänk att det har jag ingen lust med alls längre. Livet är för kort för att sopa rent kring andras dörrar. Jag har fullt upp med min egna.
Inte så att jag tänker göra mig osams med folk direkt... Och inte så att jag tänker vara en naiv idiot och sen säga att - om man inte gillar det kan man dra! Men om jag gör mitt bästa för att uppfattas som rättvis, behandlar andra som jag själv vill bli behandlad och följer mina värderingar om rätt och fel - så är det helt enkelt inte mitt beslut om någon annan ändå inte är nöjd. Ibland blir det självklart fel utan avsikt - men jag tror att jag är hyfsat bra på att försöka reda ut det då.
Jag har provat lite smått... Att sätta ner foten och säga att jag är nöjd här... Hit men inte längre och om det inte faller vederbörande i smak så är det nog så det får vara. Och vet du vad? (det är nu jag äntligen ska komma till saken här...) It´s not the end off the world! Det finns nu folk som går omkring och inte gillar mig och jag rycker helt enkelt på axlarna åt det! Sug på den söta karamellen...
Jag trodde att jag skulle känna mig som en skurk, men det känns precis tvärtom. Det är helt enkelt förbannat skönt. Tänk att jag skulle bli 40 år innan jag kom på det.