Att prata med någon som är djupt deprimerad är ungefär som att prata med en vägg. Då och då far tanken genom huvudet att det är ett skämt, att hon driver med mig - för det är så osannolikt. När det går upp för mig att det verkligen är så långt ifrån något skämtsamt man kan komma, tar det istället oerhört mycket på krafterna... Så maktlös jag blir plötsligt.
Det kan låta ungefär såhär när jag prata med lilla mamsingen nuförtiden:
- Hej lilla mamma, hur är det idag?
- Jasså... hej.. Nej, det är väl inte så värst.
- Nähä. Känns det bättre eller sämre än igår då?
- Nä, det är nog ingen skillnad.
- Nähä. Vad är det som är värst då?
- Det går inte att förklara, det är bara så hemskt allting.
- VAD är det som är så hemskt? Din kropp är friskare än på många år nu sen dom opererade dig.
- Men jag tror ju att jag ska dö.
- Varför tror du det?
- Alla dör.
- Jaa... Men det är väl ingen direkt nyhet mamma?
- Nej. Men jag har liksom bara kommit på det nu. Alla våra bekanta dör nu.
- Men lilla du. Det har dom ju gjort i 10 år, men du har ju alltid varit pigg ändå! Det är precis som när man är gravid, då ser man barnvagnar överallt!
- Ja, fast med barn är jag då inte i alla fall...
- Det var ju skönt att höra. Jag menar bara att du bara har fått för dig det här. Det händer bara i din hjärna.
- Jamen nu känner jag att det är min tur. Jag bara vet det, går inte att förklara. Jag tänker att jag ska dö hela tiden.
- När då?
- Ja-a... Jag tänker några timmar i taget. Först tänker jag att nu ska det bara bli middag. Och sen ska jag bara klara mig fram till eftermidagskaffet.
- Men mamma... Jag tror att du klarar dig till kaffet... Kände du likadant igår?
- Ja.
- Och hur gick det igår? Överlevde du till kaffet?
- Ja... Jo... Det gjorde jag ju. Men som sagt, det kan bli närsom.
- Men tänk så då! Att du kände ju likadant igår, men det gick ju vägen! Alltså borde du överleva idag oxå?
- Nja... Det känns inte så.
- Nähä... Men om du nu tror att du ska dö vilken minut som helst, vill du inte göra nåt roligt då?
- Nej, det är nog ingen idé...
- Men Mamma! Om du bara har ett par timmar kvar, vill du inte ta tillvara dom då? Ska du bara sitta på kökssoffan och vänta?
- Det finns inte så mycket att göra här...
- Men lilla, lilla älskade mamma, om du ska dö innan kaffet och får göra precis vad du vill fram tills dess - vad skulle du vilja göra då?
- Ja-a... Jag tänkte att vi kanske kunde titta lite på tv...
- Men suck. Jaja. Jag kan verkligen inte förstå det här mamma. Men om det var jag som inte trodde att jag skulle klara mig till fikat, så hade jag nog velat träffa mina barn en stund.
- Jasså... Ja... Nej, det är nog ingen idé...
- Nähä... Jag ringer imon igen mamma, så får vi se om du kanske inte känner dig lite gladare då.
- Jaha... Ja, då får vi se om vi hörs... Som sagt, jag tar några timmar i taget...
Av min gamla, levnadsglada, lilla krutgumma till mor finns inte ett spår. Det här är en gammal, skröplig och glädjelös tant som jag inte känner. Hon drar inte ens på munnen. Hon bara tror att hon ska dö och kan inte tänka på nånting annat. Jag vill ha min mamma tillbaka! Men det verkar väldigt avlägset, hon är djupt, djupt nere i en deprision som vuxit fram de senaste månaderna. Men i 1 vecka nu har det varit fullständig katastrof, man får dra orden ur henne och lyckas som bästa hålla igång ett samtal på fem minuter. ´
Imorgon ska hon träffa en läkare. Jag hoppas innerligt att dom inte bara skickar hem henne igen. Då får jag åka in med henne till psyket på egen hand och vägra åka därifrån innan hon fått hjälp.