Och jag som tänkt hela dagen på den smaskiga omelett jag skulle göra på mina kanonfina ägg när jag kom hem, släpade mig hem och svängde ihop den så fort jag kom innanför dörrn. Sen fick jag i mig kanske en tredjedel efter tappert kämpande. Då mår inte Pettsson bra.
Nu är det långkallingar, mysbyxor, tjock fleecetröja, raggsockor och scarf och filt. Hjälper inte. Fryser så jag hoppar i alla fall. Det är bara att acceptera, min kropp orkar inte som förr! Jag är en gammal sleten tant som det är väldigt, väldigt synd om. Nästan lika synd om som en man som är förkyld. Men bara nästan.
Det här är inte bra! Inte nu!
