Just som jag tror att han ska gå dunsar han ner i soffan med jackan på. Jag tvekar en stund, men ser att han plötsligt inte har nån brådska längre, han är bara väldigt lugn. Så tillslut sätter jag mig försiktigt på fotpallen mittemot. Jag tänker att det vore nog bra om han gick nu, men ändå känns det bra. Det är ok.
Vi börjar prata. Jag minns inte om vad, men efter en stund frågar han hur min mamma mår, hans favorit i min värld. Jag berättar kort om stroken, om operationen och den efterföljande depressionen. Han blir bestört, han hade ingen aning. Vi pratar vidare om Anneberg, om att jag inte vill ha det, för att det är förstört och han nickar sakta. Han vet precis.
Vi pratar länge. Jag frågar om hans mamma, han berättar. Vi PRATAR verkligen. Tvåvägskommunikation. Lyssnar, pratar, förstår. Det känns som det är för allra första gången. Snart sitter jag bredvid honom i soffan och visar bilder på tjejerna. Jag visar filmerna när dom kör bil och på Kajsa när hon sjunger. ALDRIG skulle jag göra det! Aldrig skulle han ens få se dom igen. Jag minns när jag sa det. Jag minns hur jag tänkte att vi ALDRIG mer kommer att ses eller ens prata med varann. Jag minns hur jag kastade min förlovningsring långt ut i Vättern och tänkte att han aldrig skulle bli insläppt i mitt hus igen. Och nu sitter vi här. Fyra och ett halvt år har gått och vi sitter i samma soffa. Det är ett stort steg för mänskligheten. Tiden läker...
Det finns inget groll i luften, ingen irritation, ingen prestige. Bara en sorg. Jag ser på hans ansikte, på varje välbekant drag som jag känner så väl, men ändå är det en främling jag ser. Jag tittar på allt det välbekanta och förundras över hur bekvämt det känns att sitta här med någon som jag upplevt alla de där hemska sakerna med. Hur är det möjligt? Jag ser honom tårögd av bilderna på tjejerna - och jag undrar var det gick fel? Jag tror att vi genuint hatade varandra. Varför? När under våra 6 år började resan mot helvetet? Jag kan inte minnas det, inte peka på en punkt. Jag minns bara hur jag önskade att han bara skulle älska mig, precis som jag var - för den jag var. Det gjorde han aldrig.
Men ikväll är det som om det aldrig hade hänt. Vi minns bara det glada. Allt det som var bra. Vi minns bilsemestern i den lilla röda Opel corsan över de branta, norska bergsvägarna. Semestrar, lyckliga dagar, minnen. Vi ler. Vi pratar. Sensation.
Så går han tillslut. Jag vill bara att han ska gå, utan hejdå, utan nåt jobbigt i hallen, utan att förstöra att vi lyckats en hel timma. Bara gå. Men han måste bara säga nåt.
- Jag är glad att se att du har det bra. Att du mår bra. Efter allt jag... Efter allt som.. Alltså... Jag vet att jag var en skitstövel. Jag är så glad att du har det bra.
- Ja, jag har det bra. Jag har allt jag behöver.
- Jag visste alltid att du skulle fixa det.
- Jag fixade det. Ha det bra nu.
- Okej... Hejdå.
- Hejdå.
Han säger fler saker, fast dom vill jag inte dela med mig av. Men dom gör mig ledsen. Inte för att han saknas, det gör han inte. Utan för att livet kunde vara så enkelt, men vi gör det så svårt. Det gör mig sorgsen.
Imorgon är är det borta. Imorgon är det bra igen. En ny dag i min nutid, min verkliga värld som är en bra värld. Jag behöver bara lägga mig ner och blunda.