Han frågade hur det kändes och jag sa att jag inte känner nån skillnad. Bara att den ständiga molande värken är borta... Det gör bara ont när jag stiger på hälen. Och om jag har förstigit mig så gör det ont dagen efter. Jag är stel som en 90-åring i hela foten och det tar nån minut när jag suttit still för att kunna gå utan att se ut som en invalid. Sen visade jag mitt nya problem: att lilla skrumpna skinnet följer med tejpen av foten när man tar bort den. Men annars var det minsann bra med mig.
Han grymtade lite. Skällde lite på mig. (på mig? kan ni fatta så orättvist? det är ju mig det är synd om?) Han tycker nämligen att jag lever mitt liv för fort. Att jag kan göra tejpuppehåll en dag eller två och låta skinnet få lite luft då och då. Jag förklarade då så lugnt och metodiskt som jag kunde att just vänta är inte Petterssonskans paradgren. Herregud, livet är ju här och nu. Var har han missat det? Sen blev vi nästan osams en stund.
Han vann såklart. Eftersom det är han som kan sköta elpistolerna och inte jag. Det var bara att lägga sig på britsen och ångra alla hårda ord. Så körde han på. Sitt vanliga program. Med samma vanliga styrka. Alltså precis som de andra fyra gångerna. Det var bara en liten, liten detalj som skilde programmet åt. Det gjorde inte ont!
Jag brukar ligga och fundera på om det skulle verka märkligt om jag tog av mig mitt läderbälte och satte mellan tänderna för att kunna bita ihop för smärtan? Idag väntade jag på den känslan. Kom aldrig. Och eftersom vi var lite osams tog det väldigt mycket emot att erkänna att det inte gjorde ont alls. Men han såg väl att jag hade färg kvar i ansiktet och frågade:
"Hur känns det här idag då?"
"Hmm... Det är just det... Det känns ju inte! Har du inte betalat elräkningen? Jag känner inget!"
"Här då? Här ner på utsidan av hälen där du hade så ont sist? Eller här vid hälsenefästet?"
"Nää... Inget... Är det bra eller dåligt?"
"Det är mycket, mycket bra! Då har vi kommit ett stort steg framåt. Nu är vi klara. Sätt dig upp så ska du få ett plåster över dom värsta såren!"
"Öh.. Va? Men du tejpar väl mig ditt bästaste?
"Näpp! Idag blir det ingen tejp. Nu ska du lära dig att gå!" Den gubben hade verkligen vaknat på fel sida idag, tänkte jag...
"Men du... Är vi osams? Utan tejp kan jag ju inte gå.... Det vet du ju..."
"Det tror jag nog visst att du kan. Om inte detta gjorde ont så är det dags. Du har bara skräm-ont!"
"Vad för ont har jag sa du?"
"I ett halvår har din hjärna vetat att när vänster häl nuddar marken så kommer smärtstöten. Efter så lång tid så tror hjärnan forfarande att det är så såklart. Du måste lära dig att våga gå på hälen nu. Det gör inte ont. Bara i din hjärna! Nu kör du noga med sulor och dina nya dojjor, men var utan tejpen lite. Du ska inte gå fler steg än du brukar. Du ska bara gå dom ordentligt! Sätt ner hälen, rulla över steget. Så gör vi ett uppehåll på 4 veckor innan du kommer hit igen."
"Jaha... Men hur ska jag komma ut till tamburen och mina skor? Jag kan inte gå otejpad på betonggolvet bort till entren.... Kan du inte tejpa bara lite?"
"Nej! Nu är det dags! Men du kan få ett plåster. Så! Lycka till."
"Öh.. Jaha... Tack då... För ingenting..."
Så jag stannade på a6 på vägen hem för att öva mig lite. Då ringde Andreas som var på andra sidan köpcentrat med ett Iphoneheadset som jag efterlyst. Alltså fick jag ändra plan och går rakt igenom hela klabbet. Otejpad. Naken. Ja, för just så kändes det... Är det nån som ser mig tro? Jag tittade hela tiden oroligt över axeln för se om nån stirrade. Men nää... Andreas, Cam och Nova däremot såg mig och asgarvade. Elakt tyckte jag som var förvånad över hur svårt det är att lära sig gå när man är 39. Mycket svårare än när man är 1 och barar lullar på. Det går ju lixom inte fort! Men jag var jättestolt. Det är inte lätt ska ni veta. Mina gå-reflexer vill göra på ett helt annat sätt. Så jag måste tänka på varje steg. Dreas såg ingen skillnad på mig och pensionärerna. Tack ska ru ha. Cam garvade åt söta historien om Jonny och jag passade samtidigt på att ge Andreas en eloge för att han aldrig har slickat mig i öronen.
Å det tar väldigt mycket emot att erkänna. Fan vet om han inte har rätt? (Jocke alltså. absolut inte Andreas) Det känns ju helt ok.
Jaha? Lika bra att öva ordentligt då! Snart kommer Ninnisen. Vi ska dricka lite glögg. (bra för balansen) Sen ska vi lulla ner på stan en runda på en lite sen aw. (bra för det rätta steget) Ev ska vi sammanstråla lite senare med några gamla TP-kollegor till mig oxå (bra för smilgroparna). Det blir en ren rehabkväll!
