Ronny vill att vi går ut på stan för att käka nåt. Kl elva på kvällen en onsdag känns det inte så sannolikt att vi får tag i en trerätters, men denne gudagåva till kvinnorna känner givetvis nån som har en resturang som kan fixa nåt även om köket har stängt. (det är den resturangen han just blivit delägare i, det är visst det vi firar. Vilket jag fick veta nånstans mellan Kärlekens tunga och Hon gör mig galen...)
När vi gör oss i ordning för att gå får han värsta städrycket. I den redan pedantiskt städade lägenheten är det nu nån fläck på det högblanka bordet efter våra (mitt) glas. Han blir som förbytt. Aggresiv, irriterad, av den nyss så inställsamme finns inte ett spår. Han torkar och gnider, diskar glas och koppar, torkar dom med kökshanduk och ställer allt i perfekt ordning i skåpen. Jag får en flashback till mitt gamla liv och en väldigt olustig känsla börjar ta form. Men jag tänker att jag ska minsann inte hålla tyst och låtsas att jag tycker det är normalt, så jag säger:
"Hemma hos mig har jag inga finare saker eller möbler - än att man kan leva i dom..."
Det skulle jag inte ha sagt. Han nästan vrålar till mig:
"JAG KAN VÄL FÖR HELVETE INTE KOMMA HEM HÄR INATT TILL ETT JÄVLA SLAGFÄLT!" (2 glas, 2 kaffekoppar och en liten, liten fläck på bordet) "DET DÄR BORDET KOSTAR JÄVLIGT MYCKET PENGAR SKA DU VETA!"
Topplocket på min första psykopatdeckare flyger av med en smäll. FLOPP! Ok, jag börjar haja läget. Jag vill hem.
Jag är kallsvettig och har en klump i magen när vi åker hissen ner. Tänker att jag går med honom in mot stan en bit och sen tar jag första bästa taxi hem. Men när vi kliver ut på trottoaren är det som om det aldrig hänt. Han är åter den stora fjäskiga nallebjörnen. Han håller mig i handen när vi går. Jag blir väldigt obekväm i det. Tänk om vi möter nån jag känner? Tänk om dom tror att jag gillar den här människan? Men jag låter honom hållas. Det är enklast och vi har inte långt kvar. Han pratar om oss som om vi vore ett par. Vad vi ska göra sen. Vart han vill åka på semester med mig. Jag kan inte sluta tänka på vad nyss såg för sida. Jag ryser.
Jag tänker att jag måste göra något åt situationen för att komma ur den en gång för alla. Jag kan inte bara sopa obekvämligheterna under mattan, gå hem och hoppas att han aldrig mer hör av sig. Efter 103 nej och 1 litet jävla ja, kommer det inte att funka. Såpass begriper jag. Jag har ju just gett idioten blodad tand. Så extremt klantigt av mig! Nu får jag helt enkelt glömma klumpen i magen och ta tjuren vid hornen. Jag kan branschen och inser att det bästa är helt klart att göra det bland folk. Ju fler desto bättre.
En onsdag i Jönet vid den här tiden är det inte överbefolkat på resturangerna. Vi sätter oss i baren på "hans nya ställe" och jag har ingen lust att vänta på bättre tider.
"Ronny, jag känner att det här är ingen bra idé. Jag är tacksam för allt men du är bara inte min typ. Jag tänker sticka hem nu."
"Så... Det säger du...?" han flinar lömskt och underfundigt. "Vilken typ är din typ då? Jag trodde det var en riktig man du ville ha?" sen tar han tag i min arm, lite för hårt: "Du vet att jag kan ge dig allt du vill ha... Precis allt... Krångla inte nu."
Bartendern står bara några meter bort. Det sitter några gäster ett par bord åt höger. Det gör mig modig. Han kan ju knappast balla ur här?
"Vad är det du tror att jag vill ha - som du har?"
"Med mig kan du få allt. Hehe... Du behöver inte jobba ens. Jag är jävligt tät Anna-Karin... Du kan shoppa hela dagarna. Sen kommer jag hem på kvällen. Då har vi trevligt. Jag kan ta hand om dig."
"Ronny, lyssna noga nu. För jag tänker alldeles strax gå. Jag är totalt ointresserad av pengar. Materiella ting gör inte mig lycklig. Jag har allt jag behöver och lite till. Jag är inte inte intresserad av att vara hemmafru. Jag tycker det är roligt att jobba. Jag kan mycket väl ta hand om mig själv. Dessutom känner du mig inte ens, du kan omöjligt veta vad jag vill ha."
"HA! Vilket jävla skitsnack! Tjejer vill ha pengar, diamanter och en stor kuk. Det är då ett som är jävligt säkert! Och DET kan du få av mig! Ska vi äta nån jävla gång eller ska du fortsätta krångla och spela svår? Lilla gumman..."
Han stryker min kind med sin tumme. Jag börjar tappa tålamodet. Vilken jävla idiot. Här funderar jag på att bara gå utan ett ord. Men jag gör ett nytt försök. Bestämmer mig för att byta infallsvinkel. Om det inte funkar att vara trevlig så...
"Ok... Jag vet inte vad det är du tror att jag kan berika ditt liv med...? Jag vet bara att du har fel och jag är inte det minsta intresserad av dig eller dina millioner. Nu tänker jag åka hem och jag vill inte höra nåt mer ifrån dig."
Han håller fast mig, ler och väser i mitt öra:
"Du vet att det blir du och jag... Du vet att jag får det jag vil ha. Att jag aldrig ger upp. Du kan inte tjäna fett därute i Taberg, du behöver mig."
Så tittar han upp och ler mot bartendern, som ler stort tillbaka där borta där han står och inte hör några ord.
"Om jag så var hemlös och utblottad så skulle jag inte be om din hjälp. Hejdå Ronny."
Jag småspringer ut därifrån. Hjärtat rusar, tårarna stiger, skräcken ilar utmed ryggraden - men jag har inte tid med det nu. Måste snabbt hitta en taxi innan han får för sig att gå efter mig.
Fortsättning följer... =)