Sonny slog ner som en bomb i mitt liv. Det är nog oftast så som Sonnysar gör. Han har funnits i utkanten i många år. Vi har nog alltid haft ett gott öga till varandra. Men inget mer, för vi har varit upptagna båda två. Men sen så... Så var vi inte det mer... Pang! Först trodde jag att det här kan nog bli riktigt bra! Men nää.
För Sonny var nog mest en bra kompis. Det var bara lite laddat mellan oss. Och på pappret hade han nästan alla rätt. I verkligheten funkade han också bra. Det var bara nåt… Det var bara nåt som fattades. Jag tänte alltid att det var från hans sida. Men det var förmodligen lika mycket från min. Jag ville bara inte riktigt se det. Det var lixom bara hela tiden hit men inte längre! Som att laga mat och när man provsmakar så känner man så tydligt att det är nån krydda man missat. Man vet precis hur gott det kan smaka... Om man bara har i lite… Men i själva verket så får man inte till det ändå, för man kommer inte på vilken ingrediens det är som måste tillsättas. Precis så var det med Sonny. Oftast slutade det med att jag fick lägga mer tid på att förklara vad jag menade än på själva grundhistorien. Och själv fick jag inte riktigt ihop hans heller...
Sonny hade dessutom också en massa bra ursäkter. Som iofs bara ställde till det i min skalle när jag försökte tolka dom rätt. För det kunde jag inte. Det var det som var grejen med oss. Hur roligt vi än hade ihop, hur laddat det än var och hur mycket vi än gillar varandra – så sänder vi inte riktigt på samma frekvens. Det är nån liten himla megahertz fel bara.
Jag skulle kunna berätta långa och roliga historier om hur vi suttit uppe till väldigt, väldigt sent om nätterna och ätit middag och druckit vin till långt in på småtimmarna och bara haft väldigt trevligt och roligt. Om historier och tankar vi delat om gemensamma bekanta, om jobb, om våra barn och allmänt nonsens. Om 3542 st sms och hur tyst det blev när dom slutade ramla in. Men nää.
För det är allt jag tänker berätta om Sonny. Det går inte. Jag gillar ju honom på nåt konstigt kompisvis även om vår historia är historia. Men jag tror man ska vara rädd om sina Sonnysar, det kan man ha igen en dag. Och han kommer nog fortsätta att finnas med som en kompis i utkanten på ett eller annat sätt. Vi är bara inte så himla aktiva. Och det gör inget. För det är no hard feelings lixom!
Om Ronny går det däremot att skriva sida upp och sida ner! Där finns det ett och annat att säga. =)