Då ska vi se. Vart var vi nu då? Just det ja, på väg hem till Jonny.
Vår ursprungliga plan var att gå på bio, men den har tydligen ändrats och det utlovas istället en tv-kväll i hans soffa. Jag frågar Jonny om jag ska ha med mig någonting? ”En film, en påse godis eller trerätters?” Till svar får jag att han har massvis av tv-kanaler så det borde finnas någonting som vi kan se. Och att ”I annat fall får jag väl titta på dig… ;)” I efterhand ska jag sedan inse att det är här jag börjar ana oråd första gången.
På vägen dit kan jag fortfarande inte släppa tanken på dottern och att jag aldrig borde ha sagt något. Attans! Men jag är fortfarande på rethumör och tänker att jag kan ju lika gärna spä på det hela lite när hon nu ändå vet. Det här får vara vår hemlis helt enkelt. Lite smått lycklig över att mina döttrar nu är så stora att vi nästan börjar umgås som tjejkompisar ibland gör mig trots allt lite varm i magen. Och Kajsan är så himla imponerad och avundsjuk över att jag ska få se denna lilla familjs hem. Så jag drar iväg ännu ett retligt sms till henne i bilen. ”På väg hem till Jonny nu då…;))” Jag får inget svar och kommer på att pengarna på hennes kontantkort just tagit slut. Ja ja… Haha, det kommer reta henne ännu mer att hon inte kan svara nu när hon är så nyfiken.
Jonny bor i ett helt makalöst fint hus. I hallen möts jag av en varm kram, han passar på att snusa lite i mitt hår och viska välkommen med läpparna snuddandes mot mitt öra. Hmm... Jättemysigt. Tror jag. Hans hem är fantastiskt, han har bara så himla fint. Det är så otroligt varmt och smakfullt inrett. En årsförbrukning av värmeljus gör också sitt i alla de möjliga ljushållare högt och lågt. Jag har aldrig sett ett manligt hem med så mycket värme. Oj. Det biter på mig. Jag får verkligen en förhoppning här. Varningsklockan som jag hört svagt i mitt huvud hela eftermiddagen tystnar tvärt av allt jag ser.
Min lilla inredningsskada gör också sitt. Jag kan inte sluta titta. Han har så fiffiga lösningar på allt och jag vill bara se och lära. Jag öser komplimanger över honom för hans fina hem. Jag frågar honom hur han gjort en del platsbyggda lösningar och är allmänt imponerad och intresserad. På riktigt verkligen. Det enda och jag menar verkligen det enda han säger är: ”Jo… Jag trivs bra här.” Sedan går han helt sonika och lägger sig i soffan. Jag blir lite förvånad över det beteendet men jag är väl inte sämre än att jag kan halvlägga mig i den andra soffan. Det dröjer inte länge innan han sträcker ut handen efter mig och frågar: Kan du inte komma och lägga dig här jämte mig istället?
Kom nu ihåg att vi inte känner varann och inte har konverserat mer än:
Hej!
Välkommen…
Men å va fint du har!
Jättefint!
Hur har du löst det med den här väggen?
Jo… Jag trivs bra här…
Mår du bra?
Javisst.
Hur mår du?
Jag är jättetrött.
Och nu vill han att vi ska ligga sked i hans soffa? Svagt hör jag att ljudet från varningsklockan är tillbaka. Tankarna börjar snurra när jag snabbt överväger saken för mig själv. Men snälla lilla nån, slappna av nån jävla gång och bara tänk inte alls. Hur farligt kan det vara att ligga sked i en soffa med nån som verkar ha sån koll på sitt liv som den här unge herrn? Men tänk om det får honom att tro att han får göra vad han vill med mig? Tänk om han vill…? Men skulle det vara så farligt då? Herregud, jag är 39 år, jag är vuxen nog att göra vad jag vill! Men snälla nån… Och Petterssonskan som inte fått en kram sedan 1957 tänker att det faktiskt kanske inte skulle vara så tokigt? Och kryper därmed ner i soffan framför honom… (1957 kan ha varit något annat. Typ hans portkod. Jag är så himla dålig på siffror. Kan ha blandat ihop det där)
Vi ligger sked. Han har sina starka armar om mig och kramas innan jag ens har hunnit lägga mig tillrätta. Det är verkligen jättemysigt. På tvn är det en film med Sandra Bullock. Jag är inte så överförtjust i henne. Tycker inte illa om henne heller. Hon är bara inget alls. Fastnar inte hos mig lixom.
”Ååå, vad jag gillar Sandra Bullock!” säger han plötsligt.
”Mmm” säger jag.
Sen brakar det loss. Hans händer är överallt. Han pussar mig i nacken. Kramas och kramas. Lixom lindar sig omkring hela mig. Nästan så att min ormfobi börjar ge sig till känna. Att ligga sked börjar förlora sin form och ersättas av en hederlig råbandsknop. Jag krigar med mig själv. Och här börjar mitt sökande efter en bra ursäkt att få lämna soffan. Noll resultat. Försöker fortsätta att tycka att det är mysigt. Det är det inte! Jag kan inte tycka att detta är mysigt med nån jag inte känner och som uppenbart inte är det minsta intresserad av att lära känna mig eller vill öppna sig själv ens en aning! Det går inte! Jag kan inte! Jag blir stel som en pinne! Han kan väl för helvete låtsas åtminstone? Ljug för mig! Säg att du gillar mig och vill lära känna mig! Vad som helst!
Då säger han sin längsta mening hittills:
”Jag tycker du är supermysig.”
Det lugnar mig något. Min pinnformade kropp blir lite mjukare. Jag vänder mig om i soffan så att vi hamnar mage mot mage istället. Jag tänker att vi kanske kan småprata lite käckt? Då ser jag dom! Hans tröja har glidit upp och visar en mage, bringa, sida och rygg övertäckta med tatueringar! Det är allt från katten Gustaf till liemannen och Jesus på korset i en enda härva. Så jävla fult helt enkelt. Så himla tattigt. Och definitivt inte min stil. Men vem är den här människan? Varför i hela världen anstränger sig karln för att ge sken av att vara någon annan? Varför hela denna fasad? Är han schizofren? Mina psykopatdetektorer löser ut, en efter en. Plopp… Plopp… Plopp… Larmet går! Klass 3-varning: Ta dig genast ur soffan och åk hem! Helst igår.
Fortsättning följer...