Jag vet inte hur jag träffade Ronny egentligen. Men tillslut finns han bara överallt. Framför allt i min mobil, omöjlig att skaka ur, som ett eländigt virus som bitit sig fast och vägrade släppa taget.
Ronny gör ingenting i liten skala. Och då menar jag ingenting! Han syns, han hörs, han är överallt! Han skrävlar och skryter, mutar, hotar, lovar och lockar. Men värst av allt - han ger aldrig upp något som han fått korn på. Vad det än är. Ett tag råkade det bara vara jag. Nu sitter jag i bilen på Maxis parkering, ska precis hoppa ur och handla lite. En helt vanlig onsdagskväll på Ica lixom. Mobilen ringer när jag knatar iväg mot kundvagnarna. Det är Ronny.
Den mannen vet bara inte när det är dags att ge upp. Han har absolut noll känsla för när ett nej verkligen är ett nej. Han varken hör eller ser. Han har fått 103 nej. Till lika många förslag... Ändå fortsätter dom att strömma in. För mig är det ju inte så svårt - jag svarar ju samma sak hela tiden: NEJ. Själv måste han ju komma på något nytt varje gång han tar sats. Men säga vad man vill om Ronny - han ska trots allt ha en eloge för sin uppfinningsrikedom. Hitta på nåt? Ett glas vin på stan? Ett glas vin hos mig? Hockey? Fotboll? Bowling? Fika? Knyppla? Knulla? Shoppa? Bio? En helg i Köpenhamn? Bussresa till Tyskland? Hjälpa mig köpa ett soffbord?
"Hallå ladyn... Va gör du? Tänkte bara höra om du vill ha lite trevligt sällskap...?"
"Hej Ronny... Du jag tänkte precis hoppa in och handla lite. Vi vanliga dödliga måste ju det ibland..."
"Aha... Är du på Maxi? Då är du ju jättenära mig... Jag har ju flyttat nu vet du... Jävligt najs våning alltså, ser hela stan här uppifrån. Skulle du gilla tror jag. Ska du inte komma hit och dricka lite vin på min balkong med mig? Så tittar vi på solnedgången över sjön. Hahaha."
"Nä Ronny, jag tänkte handla lite... Våååning minsann, skryt lagom."
"En kopp kaffe då? Du kan handla sen. Eller så flyttar du in här direkt vettu, jag har allt du nånsin behöver. Hehe..."
Jag blir stående vid kundvagnarna. Vad fan är det med den här karln? Vad är det han inte förstår? Han ser bra ut. Han är väldigt intresserad. Han äger ett företag. Har det gott ställt. Han har tjatat i månader. Och vad är det för fel på MIG? Varför tackar jag inte bara ja? Men jag tycker att det låter som han sluddrar lite svagt. Jag funderar på om han sitter och dricker för sig själv på onsdagskvällen... Hm...
"Sitter du hemma och tutar på´t i din ensamhet Ronny? Jag tycker att du sluddrar lite?"
"Nä, för fan. Öppnade en flaska vin precis bara... Har en grej som jag vill fira. Kom hit ska jag berätta för dig. Stora grejor på gång vettu.! Jag sätter på kaffet nu så kikar du upp en stund vettja?"
Och jag tänker att va faaan, jag dricker den där himla skvätten kaffe och så är det gjort en gång för alla sen. Han bor 3 minuter bort och jag kan väl åtminstone titta på hans sabla lägenhet som han tjatat om i en evighet då. Vem vet, han kanske är helt annorlunda om man bara sätter sig ner med honom en stund? Och sen handla. Och så är det ur världen sen. Jag släpper kundvagnen innan jag hunnit trycka i mitt mynt.
"Ok, jag kikar upp en kortis då. Men ställ undan vinet. En kaffe bara, sen ska jag handla. Och försök inget. Ok?"
Det blir alldeles tyst först. Sen får han en väldig fart och börjar stöka runt.
"JA! Fan va kul! Kom hit bara!"
Jag får adressen och en instruktion om var jag kan parkera. Jag ångrar mig redan innan jag satt mig i bilen.
Ronny bor verkligen i en våning. Högst upp i ett alldeles nybyggt hus med enorm balkong i kvällssolen mot sjön och stan. Man ser hela Munksjön, bron, Spira, stan, Vättern och spetsen på Visings ö. Det är fantastiskt fint. Inne är det också jättefint, jag sätter mig vid matbordet i den öppna planlösningen och tittar när han stökar runt vid diskbänken. Kaffe verkar inte vara nåt han gör varje dag. Jag får hjälpa honom med doseringen... Mycket riktigt har han ställt undan vinet. Han anstränger sig verkligen och Petterssonskan delar ut det första pluspoänget.
"Men du..." säger jag. "Vad många olika olivoljor du har! Får jag titta?"
"Visst! Gillar du att laga mat? Jag är galen i det, kan köpa hur mång olivoljor som helst. Den här tex, min favorit..." säger han förläget och ser ut som ett barn med handen i kakburken.
"Ja, jag gillar att laga mat... Det är lixom min grej... Varför blir du blyg när jag frågar om det?"
"Äsch, jag vet inte... Jag är ju en riktig man vettu! Man vill ju inte att folk ska veta att man står här och är fjollig och lagar mat om kvällarna! Hehe..."
"Ok... Så det säger du... Hmm..."
Vilken märklig människa. Ett resonemang från medeltiden. Ser man på. Ja, kära barn.
Vi sitter vid matbordet och dricker kaffe. Han är inte hälften så stöddig som han brukar. Riktigt trevlig faktiskt. Och nervös, det är tydligt att han inte är så katig när man väl sätter sig ner. Vi pratar och skrattar åt lite gemensamheter en stund, sen får jag syn på att det står en gitarr i hörnet.
"Va fasen? Lirar du?"
"Jaa... Eller ehm, eller jaa... Ibland så. Anna-Karin, gillar du Plura?"
"Ja, mycket... Kom igen nu då. Nu har du lurat hit mig, nu har du chansen att visa hur fantastisk du är."
"Det törs jag inte, då måste jag ha mig en konjak till kaffet först i så fall! Ska du inte ha en konjak Anna-Karin, det här är fina grejor! Jag bjuder dig på en taxi hem sen. Bilen kan du hämta imorgon."
Han håller upp en flaska i luften och ja - det är fina grejor.
"Ja, va rackarn. Den kan jag ju inte säga nej till. Men sen måste jag gå!"
Vi sitter vid hans matbord hela kvällen. Han spelar och sjunger, låt efter låt. Ingen kan vara mer förvånad än jag. Och jag är alldeles för svag för konjak. Och Plura. Och gitarrer. Patetiskt. Och vin. Och Lundell... Det börjar blir jobbigt. Vi har trevligt och det börjar mörkna utanför i försommarnatten. Klockan är nästan elva när han sätter undan gittaren och säger att han borde käka nåt och vill att vi knatar ut på stan för att se vad vi kan hitta. Jag borde bege mig hemmåt, men konjaken visste var den tog. Bara en liten sväng då...
Fortsättning följer...