Den här skrev jag på en skrivarkurs som JPs kulturredaktör höll för hundra år sen. Vi fick temat "Glädjebubblor" att göra något av och det enda jag kunde tänka på var den största glädjebubbla som jag någonsin haft.
Idag är hon 16 år, sitter i köket och gluffsar lyckligt i sig kanelbullar, sjunger lite och säger att det är hennes lyckodag. Det är en bra dag för att dela med sig av Glädjebubblor.
Glädjebubblor
Vad hände? Vart tog ni mitt barn? Varför skriker det inte? Ett sterilt rum fullt av människor djupt koncentrerade på sitt arbete. Tystnad, så hotfull och fylld av skräck att jag med ens blir varse, nykter och klar. Panik. Sakta kommer den krypande, så stor att den inte kan vara verklig. Så plötsligt, efter en evighet bakom hastigt genomsprungna svängdörrar, ett litet ynkligt läte som ska föreställa ett barnaskrik. Det är det vackraste ljud jag någonsin hört. Det betyder liv. Och tystnaden är borta, bara småprat och leenden.
Du lilla gåtfulla förvirrade varelse, vars rörelser jag kan skymta inlindade i mörkgrönt papper när ni far förbi bortom mitt synfält. Hur kan du blott med ett andetag glädja en hel läkarkår? Förlamad från halsen och hela vägen ner till tårna, är min kropp bara en otympligt kump utan känsel, Jag kan se den, men inte är den min? En kraftansträngning och en bön om hjälp för att få en liten glimt av dig. Sedan kommer inget mer att spela någon roll. Äntligen i din pappas famn och en tår glittrar på hans kind.
Jag ser dig ännu inte, han håller dig så högt, men jag ser en glädje jag aldrig sett förut i hans blick. Titta här. Ja, hur skulle jag kunna göra något annat, och hur ska jag någonsin kunna sluta? Där är du mitt lilla knyte, min skatt som varit gömd i mig så länge. Bara en liten glimt av ditt lilla ansikte, sänder varma strålar av lycka och glädje genom hela min själ. Livet bubblar och pulserar i en kropp som för alla ser skrämmande sargad och livlös ut. Och jag som nyss trodde att jag inget kunde känna. Värme ilar och far och får mig att undra vart kött och blod tar slut. Varför är jag så varm? Förblöder jag? Ska jag dö nu? En hand mot min kind och ett leende säger mjukt att jag är nog bara glad.
Hur kan jag älska dig så mycket? Jag känner dig ju inte, du har bara funnits i minuter, bara i sekunder har jag känt ditt ansikte. Hur kan jag vilja ge mitt liv för ditt? Jag vet ju inte vem du är. Hur kan jag tycka att du är så vacker? Jag har ju ingen att jämföra med. Hur kan du ge mig denna ofantliga glädje? Nyss förbannade jag ju dig för smärtan. Hur kan vi se varann rakt i ögonen och aldrig vilja sluta? Din syn är ju inte utvecklad än.
Kanske är den största glädjen den som kommer tillsammans med stoltheten? Vilken oerhörd makt att skapa ett nytt liv! Hur kunde vi lyckas så här? Plöstsligt så uppenbart att jag finns till enkom för detta. Det är ju därför vi lever, för att kunna ta emot dig här. Jag ser på dig och jag ser mig själv, jag ser mannen som jag älskar. Våra själar och vårt blod finns blandat i dig. Du ska vara oss båda. I en livstid är vi skyldiga varann ett tack för det största som finns, för glädjen och upplevelsen i detta ögonblick. Finns det någon mer som har upplevt det här? Hur ska vi någonsin kunna förklara denna lycka så att någon kan förstå? Sköterskorna ler.
Efter evigheters väntan och längtan som mäts i något så trivialt som timmar, tas äntligen beslutet att jag klarar av att hålla dig i min famn. Total lycka att känna din lätta tyngd i mina händer och få trycka dig mot mitt hjärta och bröst. Glädjebubblan inom mig brister av sin storhet och rinner utför mina kinder, ner på dig. Du lilla nya människa som jag gett liv. Nu ska du ge mig mitt.
(Oktober 2001)